Halvt självbiografisk film som jag började arbeta med i samband med en kurs jag läste.

Jag är transperson och har en könsidentitet i gränslandet mellan man och kvinna. Jag har dock accepterat att de flesta som inte känner mig kommer att se mig som antingen det ena eller det andra. För mig känns det i dessa lägen mest rätt att bli omnämnd med manliga pronomen och könsbestämmande ord. Hur jag blir uppfattad av omgivningen varierar dock väldigt mycket. När jag under en period gick med kryckor/käpp blev jag till 99 % omnämnd som kvinna. I övrigt vet jag inte alltid vad det är som påverkar.

Det kan vara personer som jobbar inom vården, försäljare eller personer jag råkat på när jag ska gå på bussen. Några gånger har jag träffat på personer som haft uppenbart svårt att acceptera mig och sagt fel med vilje, men oftast handlar det om artighet eller saker som sägs rent slentrianmässigt. I längden blir det dock ändå påfrestande.